Min träningsresa och varför folk behöver träna.

Detta inlägg kommer att handla om min träningshistoria och varför jag anser att alla borde träna i någon form. Det handlar om välbefinnande. Det hänger ihop med den person jag är idag och i mitt yrke som lärare. Träning för att klara av läraryrket är en bit av facit.

Träning startade när Åseda IF kom och delade ut papper och information om deras fotboll- och hockeyträning. Jag och min bästa kompis började med både hockey och fotboll. Jag tror detta var i årskurs ett på lågstadiet. De båda karriärerna pågick jämte varandra, med visst överlapp (!), fram till jag blev 14. Där någonstans hamnade fokus på att man skulle vara duktig för att få spela. Jag fick vara med på uttagningar till smålandslaget i fotboll, som inte ledde någonvart. Jag hade inga mål med min träning ännu utan det handlade om att ha kul. I och med att det blev 11-manna fotboll och flygande byten i hockey var fokus mer på att vinna och vara bäst. Jag ansåg att jag inte var bäst eller i närheten av att vara bäst. Det blev inte alls samma glädje att träna och spela matcher.

Jag la av med både hockey och fotboll. Några år senare så tror jag att jag la av lite för tidigt, kan det ha varit så att jag var sen i min utveckling när det gäller att växa till sig? I hockeyn är det fördel att vara stor när du får tacklas och eftersom jag, på något sätt, blev back var storlek av betydelse. Är du storväxt blir du, nästan per automatik, också stark och kan skjuta slagskott, täcka mål och tacklas. I fotbollen vet jag inte riktigt varför jag förlorade intresset. Jag tror jag helt enkelt tyckte att jag inte var bra.

Löpträning var något jag höll på med då och då istället. Hemifrån hade jag med mig att träning var bra och det skulle man hålla på med. Några år senare blev gymträning intressant. En av mina kompisar hade tillgång till ett gym och vi skulle bli starka. På denna tid var det 16 års åldergräns för gymträning, ska man koppla in lite forskning så är det ingen bra åldersgräns. Alla kan gymträna, det handlar bara om vilka övningar och till vilken intensitet. Med en tränare, eller någon som håller ett öga på dem, så kan barn och ungdomar yngre än 16 träna gym.

När det gäller gymträningen så gjorde vi troligen alla fel man kan. Vi åt för dåligt, vi tränade fel, vi tränade för mycket och vi tränade för lite. Resultaten i gymmet blev med tiden bättre och bättre men jag föll tillbaka på samma nivå med olika intervall på grund av att man inte hade ett schema man körde efter över lång tid, eller variation efter ett visst intervall. Vi hade inte ordentliga mål med vår träning eller koll på vad vi åt och i vilken mängd. Troligtvis gav gymträningen mig bara kroppskännedom. Vilket i sig är bra.

Under högstadietiden och gymnasietiden bestod träningen av sporadisk löpträning och sporadiska gymbesök. Efter gymnasiet blev det ett ryck i träningen inför mönstringen och senare militärtjänsten inom flottan. Uthållighet var fokus, även i gymmet. Milen under 50.

Efter färdig militärtjänst blev det lärarprogrammet på Växjö Universitet (2003). Sporadiska gymbesök och sporadisk löpträning fortsatte. Här började jag upptäcka att löpträningen, och till viss del gymträningen, gav mig avslappning från stress. Jag blev mentalt avslappnad av att träna helt enkelt. Någonstans häromkring började skador dyka upp. Löparknä. Eftersom jag pluggade vid denna tid började jag läsa mer och forska lite grann vad som är orsak och verkan. Det enda botemedlet skulle vara vila, vilket jag gjorde, från löpningen vill säga. Gymmet fick fler besök.

Några kompisar började till och från försöka få mig att prova på kampsport i form av kung Fu (http://tia-sweden.org/). Senare visade det sig att mina Kung Fu tränande kompisar också var kompisar med en av mina kurskamrater. Kurskamraten och jag övertalade varandra att prova på Kung Fu:n (2005). Vi fastnade båda två men på grund av avslutade studier och jobb på annat håll var det bara jag som senare fortsatte.  Parallellt med Kung Fu:n fortsatte jag delvis med löpträning och gymträning, mestadels under de perioder då Kung Fu:n hade sommarlov eller uppehåll i träningen. Knäproblemen fortsatte och jag började efterforska mer hur i hela friden det var möjligt för maratonlöpare eller elittränande att fortsätta sin träning. Det kan inte vara så att vila är enda botemedlet. Här måste jag tillägga att mina resultat i löpspåret var långt i från elit. Snabbaste jag haft på milen tror jag är 47minuter. Har egentligen aldrig haft intresse av att följa ett träningsprogram för att få riktigt bra resultat. Jag sprang för att det var skönt, dock med viljan att bli snabb naturligtvis.

Jag började hitta mer information om att fotisättningen kan vara en stor del i skadorna. När man sätter ner hälen och trycker sig framåt så tar knät, höften och möjligen ryggen 5-6-7 gånger kroppsvikten i varje steg. Ett sätt att få ner denna siffra skulle vara framfotslöpning. Alltså att man sätter ner främre halvan av foten, nuddar med hälen och sedan trycker sig framåt. Då får man ner smällen i knät. Foten och vaden tar smällen i varje steg. Ett sätt är att försöka springa med huvudet i samma linje så mycket som möjligt. Alltså att man _inte_ guppar upp och ner med huvudet i takt med stegen. Det absolut bästa skulle visst vara barfotalöpning och barfotaskor. Skithäftigt, tänkte jag.

Detta var parallellt med Kung Fu:n. Kung Fu:n i sig var helt nytt. Jag med fotboll och hockey i bagaget hade inte lysande koordination. Helt plötsligt använde jag kroppen på helt nya sätt. Då ska jag tillägga att jag inte gillar att slåss. Inte överhuvudtaget faktiskt. Bara själva tanken gjorde mig skeptisk till Kung Fu:n. Det här utvecklade mig till att få mer självförtroende och självinsikt. Hela jag drog nytta av träningen där, delvis beroende på att jag fick utmana mig själv till saker som jag inte ville göra. Jag fick lära mig den hårda vägen att utmana sig själv att göra saker man egentligen inte vill eller tycker om. Detta visade sig vara oerhört utvecklande av hela den person jag är. Till saken hör också att mina tränare ansåg att jag hade viss talang eller något som gjorde att de ville ha mig till tränare i Kung Fu. Delvis beroende det på min pågående lärarutbildning, jag var mer eller mindre van vid att stå inför folk och instruera. Jag hoppade på detta tåg och utvecklingen av mig tog fart på riktigt. Jag fattade att jag hade något att säga som gav andra något. Även här är det lärarutbildningen i sig och Kung Fu:n som bidrog. På det här sättet insåg jag att man ska utmana sig själv att ta tag i jobbiga saker. Får man det gjort så är det väldigt utvecklande, även om det går fel på något sätt. Det kan ha med träning att göra. Det kan ha med jobbet att göra. Det kan ha med personliga livet att göra. Face your fears, utmana dig själv. Du kommer att ta lärdom av när saker fungerar men också när det går fel på något sätt. Kan du lära dig att ta lärdom av när det går fel kommer du också lyckas som helhet i större utsträckning utan att felen får sådant genomslag att du mår dåligt.

Kung Fu:ns intervallträning gjorde att jag blev snabb i löpspåret trots att löpträningen blev av en gång i veckan, som mest. Mer under träningsuppehållen. Jag började experimentera med fotisättningen och märkte att det var rätt medicin för knät. Jag läste på mer om framfotslöpning och fann att mina resultat stämde med vad man kunde vänta sig. Då ska jag säga att jag trots detta hade köpt ett par Asics GT-2130 för att dessa var erkänt bra och sabla dyra för en student. Dessa skor skulle vara bland det bästa man kunde få för en rimlig summa pengar. Fick ont i knät ändå. Nu började jag på riktigt se över fotisättningen, i mina vackra, underbara 2130. Framfotslöpning gav mindre knäproblem. Jag var inte helt botad för det gick bara springa runt en kilometer innan vaderna var så mörbultade att jag inte orkade ta emot kroppstyngden. Mardrömsträningsvärk i vaderna i runt en vecka efter varje gång. Vad i hela friden händer? Jag var alltså så otränad i vaderna att ta emot kroppstyngden på detta sätt att jag dels inte kunde springa med framfotisättning mer än runt en kilometer och dels träningsvärk i vaden i en vecka efteråt, varje gång. En löparrunda utmanade jag mig själv att fortsätta lite till med framfotslöpning. Jag har aldrig i hela mitt liv haft så ont så länge. Jag fick en tub Voltaren gel av min dåvarande flickvän. 2-3 gånger om dagen smörjde jag vaderna. Det hjälpte knappt. Vid denna tid bodde jag på tredje våningen utan hiss. Det var jobbigt.

Efter denna fadäs tog jag det lite lugnare. Jag ville kunna fortsätta Kung Fu:n och mina löparrundor utan att gå sönder. Kung Fu:n var ganska intensiv då det handlar om att lära sig nya rörelser och att kunna göra det under lång tid. Våra träningspass varade 2h där. Löpningen behövde jag för att det stressade ner mig. Det var avslappning att ut i naturen och springa. Jag jagade inte tider och har nästan aldrig gjort det. Därav har jag heller inte utvecklat min löpning till högre nivå. Någonstans under den här perioden i mitt liv märkte jag att jag behövde träna för att må bra. Under de perioder då lärarutbildningen var förlagd på en skola, praktik, märkte jag läraryrkets största negativa sida. Det är ett väldigt stressigt jobb som aldrig tar slut. Det finns ingen stämpelklocka där du stämplar in dig och stämplar ut dig. Det enda som avgör när du slutar för dagen är när du stänger av dina tankar på jobbet. Jag lyckades hantera detta bäst de dagar när jag hade ett träningspass. Dock var inte alltid Kung Fu:n en del av detta, då jag minst en gång i veckan var den som höll träningen som tränare. Jag lärde mig undervisa på dagen (praktik) och fortsatte undervisa Kung Fu på kvällen. Här blev det inte riktigt träning som avslappning, utan mer jobb. Jag märkte att de dagar jag kunde ta en löparrunda gav mig ny energi dagen efter. Löpträningen blev avslappning. Så har det varit för mig sedan dess. Detta i kombination med att Kung Fu:n lärde mig att det fanns något som heter ”mind set”. En svensk översättning är tankesätt.

Mind set inom Kung Fu handlar om att hålla sig lugn i en kampsituation (naturligtvis inte bara inom Kung Fu!). Men också när du kommer in i träningslokalen. Nu är det Kung Fu som gäller och alla problem och saker som hänt under dagen hör inte hit. Jag tar tag i dem efteråt. Nu är det Kung Fu som gäller. På detta sätt håller man tankarna på det man gör i nuet och minskar skaderisken i parövningar men man ökar också lärandet. Kung Fu är studier och du behöver kunna det du gör för att nå längre på nästa träning.

Jag tog med mig mind set till lärarvärlden också och insåg att begreppet kommer att hjälpa mig i många olika situationer. Som lärare har man också kompetensutveckling i olika former. Jag måste hänga med i utvecklingen om vilka metoder som fungerar, vad som händer inom övrig forskning. Som lärare i naturkunskap förväntas jag hänga med i den naturvetenskapliga forskningen. Det händer ganska mycket inom naturvetenskaplig forskning. Hur som helst så hittade jag olika Internetsidor, youtube-föreläsningar och böcker som handlade om hjärnan och utveckling på olika sätt. Kung Fu:ns teori om mind set stämde med forskning om neurovetenskap och stress. Vad som är höna och ägg får ni välja själva. Mina kung fu tränare har erfarenheter som officerare i svenska försvaret. Troligtvis kunde jag ta del av ledarskapsutbildningar och hur människor fungerar väldigt mycket billigare genom Kung Fu:n än om jag hade tagit del av detta genom att betala för ledarskapskurser.

När det gäller läraryrket så måste man lära sig stänga av och på jobbet. Klarar man inte av detta ökar risken för att gå in i väggen. Jag själv hade redan under min praktik som lärare sömnproblem på grund av att man tänkte igenom vad som hänt under dagen och om man hade handlat rätt i olika situationer. Dessutom hur man skulle fortsätta morgondagen. Det här fungerar inte tänkte jag. Jag kom dock inte fram till någon bra lösning, mer än att om jag lyckas ta mig tid för en löparrunda så kommer jag kunna hantera vardagen mycket bättre. Jag kan tillägga att jag har haft en mängd andra jobb där man slutar jobbet när man går hem. Jag hävdar att läraryrket är ett sådant jobb som man inte slutar när man går hem. Det lär finnas fler sådana jobb.

Det är inte alltid man har tid eller möjlighet till en löparrunda. Jag forskade mer om stress och olika sorters avslappning. När det gäller stress och avslappning är vi, i tid, tillbaka på 2004. Vid denna tid var mindfullness det som hade stort utrymme. Men även spikmatta. Jag testade båda metoderna. Mindfullness har jag egentligen aldrig fått att fungera, eller snarare tvärtom. Jag har alltid använt det. Eftersom jag är begåvad med tankspriddhet så har jag lärt mig att hålla koll på mig själv vad som är viktigt att komma ihåg nu. Jag köpte en spikmatta och hittade himmelriket, igen. Det kommer inte fungera för alla men för mig så fungerar det utmärkt. När jag lägger mig på en spikmatta (i plast med 4cm långa spikar, den lättare varianten med kortare fyrkanter som spikar har jag inte testat) så gör det ont så ändå in i. Nästan outhärdligt, jag börjar med en t-shirt på mig och när kroppens egna smärtstillande kopplas in (endorfiner) så kan jag ta av mig t-shirten, och få ännu lite bättre effekt. Efter ett tag tar jag bort mattan och somnar utan problem. Dessa knep använder jag absolut inte varje dag. Enbart under perioder av sömnsvårigheter beroende på stress. Det är inte varje gång mind set fungerar.

Om vi hoppar tillbaka i tid till 2005-2011 så fortsatte min Kung Fu träning så sakteliga. Jag steg i graderna och blev bättre hela tiden. Löpträningen fortsatte, dock med störst fokus på avslappning eller komplement till Kung Fu:n. Gymträningen blev endast av under de perioder som Kung Fu:n låg vilande (sommarlov och juluppehåll). Gymmet var mer bara för roligt snarare än att bli bättre. I löpträningen ökade jag så sakteliga längden det gick att springa med framfotslöpning. Efter varje träningspass hade jag ordentlig träningsvärk i vaderna. Dock aldrig skador i någon form. Knäproblemen uteblev, de kom endast tillbaka när jag var så trött i vaderna att jag gick tillbaka till vanlig fotisättning. Dra ner på tempot eller försöka sätta ner fötterna på alternativt sätt var enda lösningen. Att inte guppa upp och ner med huvudet är ett tips. Det längsta jag klarade springa med framfotslöpning vid denna tid var 5 kilometer. Eftersom jag bara löptränade som komplement kan det vara så att det inte gick längre än så på grund av att jag inte sprang så ofta. Samtidigt hade jag ordentlig träningsvärk efter varje sådant pass. Eftersom jag bodde kvar på tredje våningen, utan hiss, så började jag ta trapporna på ett sådant sätt att det blev vardagsträning. Nedför trapporna satte jag i tårna först, ingen häl. Uppför satte jag tårna och tryckte ifrån. Detta blev alltså styrketräning för musklerna i foten och vaderna, varje dag. Lite extremt möjligen, erkänner jag.

2008 eller 2009 köpte jag ett par barfota skor (väldigt osäker på detta, kan vara tidigare kan vara senare). Ett par Vibram Fivefingers. Eftersom jag hade fått så bra resultat att springa framfotslöpning samt att det stämde med den lilla forskning som fanns på området så var det dags att lägga mina GT-2130 åt sidan för att verkligen kunna testa framfotslöpningen till fullo. Det fungerade. Frihetskänslan var underbar.

Under åren 2011- 2012 blev jag inbjuden till en grupp för att ta (eller visa sig värdig) svart bälte i Kung Fu. Dessa år innebar att jag fick ett mål med min träning. Rent fysiskt behövde jag ha hög status för att klara av det svarta bältets prövningar. Rent tekniskt behövde jag öva mer än tidigare för att bli godkänd. Jag har aldrig varit så vältränad som under år 2012. Både stark och uthållig. Jag har idag också bättre koll på var gränserna går för min kropp. Allt ovan har lett fram till idag. Sensommaren 2012 blev jag erkänd svart bälte i Kung Fu. Ett mål jag har haft sedan ett par år tillbaka, utan att aldrig riktigt veta om det skulle kunna uppnås. Det var en rejäl prövning.

Undersommaren 2012 testade jag att springa allt längre. Jag hade sedan våren 2012 tagit tiden på mina rundor mer noga för att ha koll på fart och för att bli bättre eftersom det behövdes. En Iphone skötte det med appen iRunner. Jag ställde in så att den hojtar till var jag har för fart på varje kilometer. Då fick jag koll på vad jag höll för fart och om det gick för fort eller för långsamt. Då kunde jag låta tankarna vandra samtidigt som jag kunde hålla rätt tempo. Efter godkänt svart bälte spektakel fortsatte jag att testa gränser genom att springa på fastande mage och allt längre. Jag har aldrig kunnat löpträna med mat i magen för nära inpå. Absolut senast är runt en timme innan träning. Jag kom underfund med, via en föreläsning av ultralöparen Rune Larsson, att det går att ändra på. Det kan bli nästa steg.

http://www.loparlarsson.se/content/view/20/35/

Hur som helst så handlar löpningen för mig fortfarande om avslappning. Nu har jag med hjälp av iRunner kunnat ha min avslappning samtidigt som jag får bättre och bättre resultat. Slutet av sommaren 2012 testade jag att springa allt längre och jag märkte att jag hade någonting som hände vid kilometertiden 5 minuter. Oavsett hur långt jag sprang orkade jag hålla mig under fem minuter per kilometer. Det var väldigt svårt att springa fortare än så. Jag antar att min fysiska gräns för att förbränna fett och att hålla träningen aerob går här. Springer jag fortare drar jag på mig mjölksyra och orken blir sämre. I och med iRunner testade jag för första gången milen med barfota skorna. 4 augusti sprang jag 12 kilometer med en medelkilometer tid på 4:57. Fyra dagar senare 12 kilometer på 5:05 i medel. Söndagen den 7 oktober fick jag lite storhetsvansinne och sprang nästan 17 kilometer med medel på 4:58. Tre dagar senare en runda på 5 kilometer på 5:05 i medel. Nästa vansinne kom den 1 december då jag hade så tråkigt att jag sprang lite över 24 kilometer på 5:19 i medel. Den rundan var för lång då jag fick ont lite varstans i fotleder, knän och axlar.

Man skulle nog kunna utveckla sin löpning och försöka satsa på att gå lägre i tid. Jag har dock inget intresse av detta. Eller snarare inget större intresse.

Ska man sammanfatta min träning så handlar den till viss del att utveckla mig själv (Kung Fu:n till största delen) och träning som avslappning för att må bra (löpning). Sedan ett par år tillbaka får jag endorfintillslag redan när jag bestämmer mig för att dra på mig löparskorna. Jag mår omotiverat bra och bli glad när jag bestämmer mig för att dra på mig skorna. Forskningen är inte överens om det finns träningsnarkomaner med tanke på kroppens egna endorfiner. Det finns dock begreppet ortorexi (https://sv.wikipedia.org/wiki/Ortorexi). Då handlar det om fixering vid hälsosam livsstil med fokus på hälsosamt ätande och överdriven träning. Så har jag aldrig känt och jag har snarare synen att livets goda är viktigare än synliga magrutor året runt. Jag har för övrigt aldrig haft synliga magrutor. Det fett jag har sitter kvar längst på magen om jag bantar. Jag har provat eftersom synliga magrutor har ganska hög status. Jag hade behövt gå till extremer om jag skulle banta bort det sista fettet och så intresserad var jag aldrig.

Vill du använda något av det här så anser jag att du ska börja jogga. Testa framfotslöpning och sedan börja springa för avslappning. Du kan under tiden du springer titta på omgivningarna och naturen. Barfotaskor är inget krav. Vill du nå så långt i din träning att du vill använda barfotaskor så ska du satsa långsamt och testa vad som fungerar. Det finns en risk för förslitningsskador om du går för fort fram.

Jag skriver inget om diet ovan. Jag har ingen speciell diet utan äter det som fungerar för mig. Jag skulle dock vilja äta mer klimatsmart och mer åt jägar- och samlar hållet för det borde vara mer kompatibelt med våra kroppar och för jordens bästa.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Träning, Välbefinnande

2 responses to “Min träningsresa och varför folk behöver träna.

  1. broshan

    Intressant! Kul att du borjat blogga, kommer deffinitivt lasa har 😀
    Bara kotta pa med lopningen!

  2. Välkommen in i bloggvärlden! Framtiden är din!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s