Category Archives: Välbefinnande

Uganda 2015 – reserapport

Här är en reserapport från min och Dan Frendins resa i Uganda, 22/7 – 6/8, där vi träffade människor och organisationer som använder eller ska använda Wikipedia för att sprida kunskap om hållbar utveckling. Första halvan av resan följde vi med Ugandiska Röda korset och Nature Uganda för att se hur de arbetar och vilka behov som finns för att utveckla vårt projekt. Vi deltog i det första ugandiska Wikipediakonventet och besökte Mbazzi Wikipedia center. Den andra halvan gjorde vi en safari som vårkontakt Paul ordnat genom sin firma Toplife safaris. Vi fick mycket tankar och kontakter till det fortsatta Wikipediaarbetet även under den delen. Därför har vi med den också i vår rapport även om den var tänkt mer som “semester”. Mer om Dan här: http://dfrendin.com/ Läs om Wikipediaprojektet under rubriken Wikipedia på Dans blogg: http://dfrendin.com/category/wikipedia/

Vi började resan från Kalmar med bil till Malmö där vi hade ett kort möte med Claes Malmberg (verksam docent vid Halmstad Högskola och gammal bekant med Dan). Efter lunchmötet tog vi tåget över vattnet och hittade ett flyg till Doha. Där hade vi väntetid innan flyget gick mot Entebbe. När vi anlände i Entebbe möttes vi av Paul och hans två barn som stod förberedda med blommor. Vi åkte sedan med bil till Anna´s Corner (Tripadvisor här) där vi intog lunch. Vi fortsatte färden hem till Paul. Efter både lite socialiserande, uppackning och dusch fick vi kvällsté. Det var varmmjölk och varmtvatten om man ville med té och lite nötter. Någon timme senare vad det dags för middag. Ugandierna äter två stora målmat och ett lite mindre. Det mindre verkar vara lunchen. Kvällsmaten var omfattande och klockan var 22. Hur ska det gå att sova med det här i magen? Ris, irländsk potatis, kycklinggryta, jams, sötbanan och kassava. Frukost hos Paul, ugandisk (?):  rostbröd med underligt smör, honung, färsk juice, pasta med köttfärs, sallad (tomat, gurka, morot) och havregrynsgröt samt afrikanskt kaffe (varmmjölk sedan pulver i).

Torsdag – fredag 23-24/7 med Ugandiska Röda korset 

Upp tidigt för att undvika morgonruschen för möte med Röda korset. Vi fick en introduktion till vad de gör av vår Röda kors guide Richard (ansvarig för radiokommunikationen för arbetande grupper). Se vad de gör här eller på Facebook här.  Vi träffade även generalsekreteraren för Ugandiska Röda korset Alex Onzima som vi kort berättade vad vi har gjort och vad vi vill utveckla med hjälp av Röda korset. Vi informerade till exempel om Wikipedias medicinprojekt. Vi lämnade Paul och åkte iväg mot Masaka och Röda korsets lokala kontor. Lunch på ekvatorn, mycket trevligt.  På väg till Masaka syntes flera vägbyggen och husbyggen rakt ut i träsken i Victoriasjöns avrinningsområde. Det är Kina som har skrivit avtal med Ugandiska regeringen om diverse utvecklingsprojekt. Det verkar inte lovande med tanke på Kinas historia med våtmarker (En kort introduktion på 5 minuter här). Hur som helst så for vi till Masaka och Röda korsets lokala kontor där vi tog del av deras tankar och planer på ett Wikipediacenter likt det i Mbazzi (Se Dans blogg…). Vi berättade om våra idéer för fortsatt utveckling och for vidare mot två byar som Röda korset arbetar med. Den ena gruppen var en kvinnogrupp som arbetade med förstföderskor och utbildade dem i hygien och matsäkerhet/nutrition. De ser till att den gravida besöker sjukhus 4ggr under graviditeten och sedan att barnet får vaccinering. De styr också mot att man ska föda på sjukhus och inte i hemmen som brukligt. Den andra gruppen arbetade på samma sätt men var mer en samling/organisation för jordbruk där de hjälptes åt och blev utbildade i mer hållbart jordbruk också med en fond för hälsovård. De som var medlemmar gav en mindre avgift som användes till vård om det behövdes. De hade odlingar tillsammans och sålde som grupp och får då bättre priser. Vinsten investeras i t.ex. en frukttork och en kvarn. På så sätt kan de fortsätta utvecklas och få bättre marginaler. En bonde i Uganda tjänar ungefär 5 kr om dagen (2000 ugandiska shilling), vilket alltså är under fattigdomsgränsen 1$ om dagen. Vi tog in på hotel Maria flo i Masaka och satte oss i restaurangen för att skriva ner vad vi hade varit med om. Kvällsmat: kvällsté sedan omelett och pommes…

Upp vid innan 7 för att åka tillbaka till Kampala vid 8. Frukost på hotellet: omelett, afrikanskt kaffe, rostbröd, juice och vattenmelon. Väl i Kampala sammanfattade vi vad vi sett och vad vi skulle fokusera på med Röda korset tillsammans med Richard. Resterande del av eftermiddagen fick vi guidning av en släkting till Pauls familj. Vi åkte både minibustaxi (får plats 14 personer i en toyota minibuss…) och bodaboda (motorcykeltaxi, väldigt farlig då den kryssar fram mellan bilarna). En notis är att nästan all mark är odlad som man ser. Det som inte är odlat är träsk. Detta leder till att det inte finns så mycket djurliv.

Lördag 25/7

Upp vid 7 för möte med rektorn på Kisubi Mapeera. Ugandierna går i skolan måndag-lördag. Vi åkte till botaniska trädgården i Entebbe där vi mötte upp Elizabeth Langran med make. Hon har doktorerat på mobilt lärande och är en bra kontakt att ha för framtiden, arbetar på Marymount University i Arlington, USA. Vi informerade henne om vad vi var här för under vår vandring samt efterföljande lunch på Anna´s Corner, igen. Väldigt vacker botanisk trädgård, lagom stor. Hemåt Paul igen där vi hade ett kort möte med en av Dans gamla kontakter på Tekniska institutet (en yrkesskola kan man säga). På kvällen hade vi middag på Face 3 med Dans gamla lärarkontakter från tiden på Global profil.

Söndag 26/7

Aningens sovmorgon för att sedan åka till Mbazzi wikipediacenter samt Mbazzi Farmers Association för att ta reda på vad de behöver och vad de har utvecklat. Bland annat att se byns utvecklingsprojekt samt Kitsubi Mapeera SS och odlingarna där kommer av byns projekt, även skolans fiskdamm/pool. En dam 3x2m med 400 malar i. Malarna växer fullstora på ett halvår är säljs för att inbringa pengar till skolan. Vattnet är väldigt bra gödning för bananplantagerna i anslutning till dammen. Driften av poolen är dock dyr då vattnet byts ut var 2 – 3 veckor samt att malarnas mat är producerat fiskfoder. Väl i Mbazzi byn så ser vi odlingarna som de har startat, tomater, lök, passionsfrukt, majs, matokebanan, kaffe och rödbetor. Löken odlas vanligtvis inte för lök växer naturligt i träskmarker. Passionsfrukt odlas inte för att det inte är traditionellt, det är dock bra för den säljs dyrt. Rödbetorna är också ovanligt och har enligt gammal tradition medicinska egenskaper och borde då kunna säljas dyrt. Traditionellt odlas majs, matokebanan och kaffe i övrigt vet jag inte. Vi fick se wikipediacentret och höra vad de har gett folket i byn. Flera av dem har fått kontakt med folk utomlands och lärt sig massor som de inte visste tidigare. Flera har lärt sig eller börjat lära sig läsa och skriva! 75% är läs- och skrivkunniga i Uganda. 1997 blev skolan 1-7 (ungefär) gratis. Vi blev väl mottagna och fick  varsin Farmer association t-shirt under jubel och applåder.

Senare fick vi även se Pauls föräldragård, som han tagit över efter sin fars död. Han odlar som nämnt ovan men har även kor och grisar. På gång är utbyggnad av konstbevattning. Han vill samla mer vatten från taken och pumpa vatten (med handpump) ut på åkrarna nedanför huset. Vi åt lunch med Farmers association, ris med biffgryta och vitkålssallad. På vägen hem fick jag äntligen testa Jackfruit (se här!). En heltokig frukt som smakar som läsken sprite fast mindre socker. Efteråt får man ett lager olja på fingrarna och runt munnen som inte går bort förrän man löser upp det med vaselin och sedan tvål och vatten. Ett problem för Ugandierna är att det är dyrt med Internet. Därför kommer de fyra projekt som pågår med att sprida Internet fritt globalt få stor påverkan. De fyra ”projekten” är Google Loon, Facebooks Internet.org, Outernet och Alliance for Affordable Internet. Den sista hintar om att fler är med på banan. Å andra sidan blir Wikipedia Zero oerhört viktigt i länder som Uganda _om_ man får till bra artiklar på lokala språk. Wikipedia Zero har funnits i Uganda men telefon operatören köptes upp och den nya var (hittills) inte intresserad. Operatören har dock avtal med Wikipedia Zero i flera grannländer och förhandlingar pågår.

Måndag 27/7

Upp 6 för dusch och frukost: havregrynsgröt, kokt ägg, korv, betjuice, ugandiskt kaffe och kanske något mer? Vi höll tal på Kitsubi Mapeeras morgonsamling, 1380 elever uppställda i rader där vi berättade kort vad vi gör där och varför det är viktigt för dem och Uganda. Det var nytt för mig kan jag säga. Idag träffar vi Nature Uganda som har genomfört flera projekt med Vi-skogen, svenska WWF och SIDA. Vi ska åka med dem i tre dagar. Först ett möte med dem där vi fick höra om deras organisation och vad de gör. Verkställande direktören Achilles, kassören Geofrey och en person som hette Michael var med. Michael hade varit med på Carolines och Paulinas Wikipediautbildning. Natur Uganda gör massor, läs här. De var informerade om Wikipedia projektet då deras ”core team members” också hade deltagit i Carolines och Paulinas wikipediautbildning tidigare. De berättade också om att det finns en tradition att sprida erfarenheter muntligen vilket leder till att massor av kunskap försvinner då äldre dör. Den traditionella medicinen är drabbad av detta. Traditionell medicin som sedan skulle kunna undersökas för att få reda på mer vetenskapligt vad växter och blandningar har för effekter och verksamma ämnen. Hur som helst så är Nature Uganda en riktigt bra spelare att ha med i Wikipedia projektet.

Vi åkte med chaufför och guiden Tonny från Nature Uganda mot Masaka. Vi stannade två gånger på vägen och besökte två ungdomsgrupper som arbetar med hållbart jordbruk och till exempel energibesparande ugnar. Ett problem här är att man lagar all mat på ved/kolugnar och det behövs bränsle. Det bor ~34 miljoner människor i Uganda och en väldigt stor del av marken odlas och det virke som finns används då som bränsle utan att nya träd planteras. Därför finns det flera biståndsprojekt som återplanterar träd. På sina håll slutade regnet komma enligt den regelbundenhet som det brukar. Efter att ha återplanterat träd/skog kom regnen tillbaka vilket sedan har lett till att växterna inte torkar upp. En stor risk är annars att jorden ligger bar och blåser bort eller sköljs bort i det regn som kom. Vi träffade Luhaya Polytechnic Institute och Youth group Haman som båda arbetar liknande. De utbildar byarna om hållbart jordbruk (med stöd av Nature Uganda) och olika projekt för att skydda Victoriasjöns avrinningsområde. Båda grupperna vill och kan skriva Wikipediaartiklar om sitt arbete. Polytechnic Institute har också odlat en ny typ av matokebanan som är tåligare mot vanliga sjukdomar. De odlar även på ett nytt sätt som effektiviserar hur plantan använder gödningen. De gräver en kanal mellan två plantor där gödningen läggs, den täcks över och plantorna kommer sedan växa mot varandra och gödningen används maximalt istället för att spridas ut och sedan sjunka ner med regnvattnet. Natten spenderades på Maria Flo igen. Jag ringde även hemåt för att rapportera att vi mår fint. 12°C och mulet hemma, soligt och 25°C hos oss.

Tisdag 28/7 

Upp vid 6:30 för att sedan åka och titta på fåglar vid Tonnys kontor i Masaka med utsikt över träsket. Därefter åkte vi iväg till St Georges school i Butale. Skolan var regeringsstödd och katolsk. Skolan blev gratis i Uganda 1997 och de skolor som är regeringsstödda är kända för att vara sämre. Stödet är inte så stort ekonomiskt så skolmaten kan vara sämre samt att lärarna är sämre om skolan ligger ute på landet. Lärare får byta jobb baserat på elevernas resultat på de nationella proven. Läraren kan alltså inte välja jobb fritt. St Georges school visar oss deras odlingar, föräldrarna klagade på skolmaten och med hjälp av Nature Uganda har de sedan utvecklat skolgården med odlingar. Genom dessa odlingar är skolmaten bättre samt att de kan sälja en del och få mer pengar till driften av skolan. Odlingarna är så bra att omgivande befolkning kommer dit och när sig odla likadant också för att kyrkan ligger jämte skolan. Speciellt här var att odlingarna kantades av ett gräs som skrämde bort skadeinsekter. Även en örtaträdgård för medicinalväxter för första hjälpen mot t.ex. magont, blödningar och mot malaria. Vi informerade om Wikipediaprojektet, här hade de ingen aning om vad det var för något men såg fram emot att sprida sitt arbete.

Vi åkte tillbaka mot Masaka och skolan St Anthony SS Kayunga. De är en ESD-skola (Education for Sustainable Development) med stöd av Nature Uganda likt St Georges. Likadana odlingar som St Georges. Här på St Anthony så har eleverna samlat in plastflaskor, packat dessa med jord och murat en behållare för insamlat regnvatten från taket. Denna skola har en egen datorsal med 10 datorer och Internet. Vi informerade om Wikipediaprojektet som även de blev väldigt intresserade av. Både elever, lärare och rektor. Efter detta åkte vi mot Kyenjojo där vi  på vägen besökte Kasuasinda och en ungdomsgrupp där läraren Joycebyggt upp ett ordentligt center för ESD och byutveckling. Där har det gått så bra med allt arbete med ESD och Wikipedia så att de även utbildar så de boende runt omkring lär sig läsa och skriva. Flera wikipediaartiklar har även skrivits av denna grupp.

Onsdag 29/7 här brister mina anteckningar lite så var dagen gick över i onsdag är lite oklart.

Vi for vidare ut på landet och besökte Nsinde primary school. Även detta en ESD-skola där odlingen har gått så bra att de har gett bort fröplantor till boende i närheten. Cirka 300 kaffeplantor och 300 bananplantor för att utveckla böndernas odlingar. Även denna skola har alltså tätt samarbete med föräldrarna och boende i närheten på så sätt att hela områdets odlingar har förbättrats enligt hållbart jordbruk. Här hade de även trädplanteringar på skolgården som ger virke och pengar till skolan när det säljs. Här var första gången vi såg ananasodling som odlas ihop med sojabönor. Annat som odlas är kassava, mango, avokado, kaffe och kål. Skolungdomarna lär sig också att väva skålar av bananblad och flickorna lär sig att tillverka smycken av pärlor och liknande som kan säljas. På de omgivande kullarna har det planterats träd sedan 4-5 år tillbaka. Kullarna var kala tidigare och risken för jorderosion var stor. Numera så har träden växt upp och regnen har kommit tillbaka. Här fick vi även en bit mat på rektorns rum, chapati med kryddat kött, väldigt gott.

På väg tillbaka mot Masaka besökte vi ännu en ungdomsgrupp, Rwetauha Tweyimukye, som även de har utvecklat byarna runt om i hållbart jordbruk samt har gjort en hel del små projekt för att förbättra Victoriasjöns avrinningsområde. Två av dem var med på Caroline och Paulinas wikipediautbildning. En del artiklar har skrivits av dem med de behöver åka iväg för dator och Internet vilket gör det svårt för dem. De hyr även ut tält och stolar till fester, genom detta lyckas de dra in en del pengar som de använder till projekten för Victoriasjön. Deras problem med dator och Internet skulle kunna lösas genom att någon kommer med dator och Internet en gång i månaden eller liknande. Denna grupp pratar även rotoro, vilket är kungariket Toros språk.

Torsdag 30/7 Wikipediakonferens

Tanken är att Dan presenterar huvudbudskapet och att en representant från kungariket Buganda ska öppna konferensen. Klockan 9 börjar allt. Klockan 9:07 har vi ingen ström och få deltagare har kommit. Ugandier och tidsuppfattning är inte som vår. Eftersom strömmen har gått och det ska finnas ström på Universitetsområdet så flyttas konferensen till biblioteket. Det visar sig senare ~1,5 timme, att det inte finns ström här heller. Konferensen öppnades och vi är igång. Förhandlingar pågår om att starta biblioteketsgenerator, det är dock ganska dyrt att göra det. Det är vanligt att strömmen går i Uganda då man säljer den ström som finns till omgivande länder. Idag är dessutom helgdag vilket innebär att företag inte behöver strömmen.

Introduktionen tar upp hållber utveckling i Uganda, Wikipedias roll i detta och Paul Kigubas idé om Wikipediacenter. Instruktören på Mbazziwikipediacenter informerade om hur de har arbetat lite kort. Erina berättade om Kumusha takes Wiki Erinas egna blogg: https://wikiuganda.wordpress.com/. Dan berättade mer om vad Wikipedia är och vad syftet är med det. Deltagarna fick ställa frågor och Irina svarade, mycket bra! Lunch serveras, té, chapati, pirog och banan. Joyce informerar sedan om hur hon har arbetat. Hennes ungdomsgrupp verkar vara den som har lyckats bäst av alla de grupper vi har besökt. Peter (instruktör Mbazzi wikipediacenter) tar över och pratar det lokala språket och informerar om hur de skapar användare. Erina går sedan igenom hur man laddar upp bilder, ljud och film samt vad som i så fall skulle kunna laddas upp. Representanten från Buganda kungadömet har varit på plats hela konventet och lyssnat. Han höll ett stängningstal istället då han inte hittade rätt då mötet flyttades. Eftersom han kom och var kvar hela mötet visar det på att han förstår hur bra detta projekt kan gå och han ser hur det kan hjälpa till att utveckla landet. Han höll ett mycket bra tal om det hela som en avslutning. Han blir en väldigt bra kontakt till kungadömet för att få med dem i projektet som finansiär.

Sista timmen eller så hölls ett strategimöte där första stegen mot att skapa Wikimedia Uganda togs. Mål formulerades och ansvarsområden delades ut. Totalt sett så var konventet mycket bra trots alla problem med ström och lokalbyte.

Fredag 31/7

Idag sammanfattar vi allt vi har varit med om, detta vid ett väldigt fint ställe vid Victoriasjönsstrand. Det här hade varit ett turistparadis om det inte hade varit förenat med risk för död att bada i sjön. På eftermiddagen hade vi en workshop med Kitsubi Mapeeras Wikipediagrupp där vi lärde dem att skapa användare samt skapa-bok-funktionen samt kortfattat vad de skulle kunna skriva om. Tyvärr hade vi ganska dålig Internetuppkoppling så det blev inte så bra. Nästa gång får de ha fem elever i taget istället för de 15-20 vi hade. På kvällen hade vi middag med Kitsubi Mapeeras rektor Joseph där vi sammanfattade kort vad vi varit med om. Han förhörde sig om Finland då han sedan skulle dit på konferens.

Lördag 1/8

Starten på vår safari. Upp vid fem för att duscha, äta lite och sedan åka till Mbambaswamp där vi ska försöka få se träskonäbb samt papyrusgonolek. Fågelskådning alltså. Vi gav oss ut med en mindre båt med guide och åkte i papyrusträsket där det fanns grävda gångar som grävts för ~700 år tidigare. Papyrusgonoleken hade på några meter bort, vi hörde den men såg den aldrig. Lunch och sedan 3 timmar färja mot Sseseislands. Väl framme där möttes vi av guiden Ronald och guiden Thomson. De tog oss direkt ut i regnskogen där vi tittade på en ruin från upptäcktsresande John Speke och fick hans historia berättad av guiden Thomson. Därefter åkte vi upp på ön och till en magnifik utsikt över Victoriasjön och solnedgången.

Söndag 2/8

Upp vid 6 och iväg för att se soluppgången, tyvärr var det åkväder, vi fick dock se oljepalmodlingarna som har planterats på ön. Efter detta blev det frukost och iväg för att se oljepalmsodlingar och historiska siter. Vi besökte en landingsite där fiskarna lägger till och lastar av sin fångst. Detta var ett projekt finansierat utifrån där nu regeringen tagit över projektet, som helst avstannat då generatorerna inte hade tillräckligt med kraft för kylaggregaten. Detta innebar att allt stod stilla nu och ingen vet hur det kommer att gå med det projektet. Vi vandrade runt i fiskarbyn och fick även titta in i ett skjul där det trummades friskt. Det var fullt med folk som dansade därinne och vi fick sedan veta att det var en frikyrka och att detta var deras söndagsbön. Därefter besökte vi öns största grisfarm där grisarna hade cirka 10-15 kvadratmeter vardera att röra sig på. Renligheten var som husdjur, det vill säga väldigt rent och städat.

Efter detta besökte vi en grotta som var en helig plats enligt gammal Ugandisk naturreligion med andar. Där inne offrades frukt, pengar och liknande för att få sina problem lösta eller bara för lycka framåt. Efter att ha tagit av oss skorna fick vi gå in på det torra gräsgolvet och titta. Thomson kunde nu inte berätta om platsen på engelska utan Ronald fick översätta. Det finns fler sådana undangömda platser på flera ställen på ön. Det var väldigt speciell känsla där inne, som en kyrka fast mycket mer primitivt. I Uganda är religion spritt och de gamla naturreligionerna finns kvar fast mest på landet. Dan och jag offrade lite pengar och sedan gick vi ut mot nästa mål. Under tiden Ronald körde bilen till nästa mål så gick jag, Dan, Ronalds fru och Thomson en stig vid äldre ugandiska oljepalmer som höggs ner då de vuxit sig för höga för att skördas. Istället hade det planterats kaffeplantor och malaysiska oljepalmer, de är bara några meter höga mot ugandiska oljepalmer som blir 20-30 meter höga. Vi gick i skarp uppförs backe och solen visade sig nu med full kraft, svettigt värre. Målet visade sig vara en pub eller klubb där lokalbefolkningen träffas för att se engelska premier league. Där intog vi den medtagna lunchen och drack återigen den  Ugandiska ingefärsläsken, som jag får erkänna jag skulle vilja kunna köp här hemma…

Efter lunch for vi iväg till kungens lokala palats. Kungadömet Bugandas (Uganda har fem kungariken) Kabaka (Luganda för kung) bor aldrig på hotell så när han var här på öarna för en dag sedan och firade årsdagen av sin kröning för 22:a gången, byggdes ett palats av elefantgräs. Gräset kommer gro och växa där vilket innebär att palatset alltså kommer bestå av växande elefantgräs! Där tog Kabaka emot sina hövdingar och diskuterade problem och lösningar i två dagar, non-stop. Efter detta stopp åkte vi mot Logu forest där Kabaka ber landägaren (Omutaka) om lov att gå ut i skogen och ta en stav. Staven ger Kabaka till sin premiärminister som ett bevis på att denne får styra i Kabakas namn. Detta är en mycket gammal tradition, omutakan bor i en lerhydda och tog emot Kabaka i en större lerhydda som fungerar som sjukhus, kyrka, skolsal, vad som egentligen. Omutaka fick en kort redogörelse för varför vi var där och Wikipediaprojektet, han insåg direkt värdet av att bevara gamla traditioner i text och sprida det på Internet. Han menade också att vi skulle koma tillbaka en dag så han kunde visa och berätta mer. På bara en timme eller två hinner vi inte menade han. Han berättade dock vikten av hans skog och de gamla traditioner som han praktiserade. Det ska sägas att han även har en modern bostad och företag som han driver. Här var han klädd i barkdräkt, en traditionell dräkt som liknar jutesäck. Han hyr ut mark till oljepalmsföretaget men inser att detta inte är bra och han bedyrar att han har stora delar gammal regnskog kvar på sin mark. Oljepalmföretaget betalar för bra för att han skulle motstå deras erbjudande. Här lyckades vi se Ross´toraco, kolla denna liksom.

Vi tog farväl och åkte sedan till Bidco oil palm corporation. Där fick vi inte komma in då det var stark sekretess, jag råkade fota stället och fick be om ursäkt. Lukten i området är obeskrivlig, hemsk lukt som inte liknar något annat jag har känt. Vi fortsatte en bit och stannade vid en utsiktplats där vi tog foto av fabriken och oljepalmsodlingarna från avstånd. Här finns mer om hur det kan gå till när bistånd fördelas till andra länder. Regnskogen skövlas för att istället plantera oljepalmer. Oerhört artrik gammal regnskog blir artfattig monokultur. Pengarna som genereras av odlingarna då? Företaget är multinationellt så pengarna går utomlands. Vi tog adjö av Thomson.

Måndag 3/8

Upp vid 5:20 för att hinna med färjan till Masaka. Ronald och hans fru var lite mer än en kvart sena så det här blir tajt tänkte vi. Ronald bedyrade dock att det här ordnar sig. Efter halva resan ungefär passerades vi av en pickup som var färjekaptenen! Väl framme vid färjeläget så missade vi färjan med 3-4 minuter. Det var väldigt mycket folk, vilket var förklaringen till varför vi missade färjan. Ronald hade inte räknat med att många hade åkt till öarna på grund av Kabakas firande. En av de två färjorna som trafikerar här var trasig så vi hade två timmars vänte tid innan vi kunde ta oss de 45 minutrarna till färjeläget på andra sidan. Väl på andra sidan kom ett åskregn. Vår näste guide var sen så vi fick vänta ytterligare en timme eller så. Ronald med fru följde med oss till Masaka där vi tog farväl över en lunch. Ronald ligger bakom tankearbetet som har gett Mbazzi farmers association, som jag förstår. Han har arbetat på Vi-skogen och arbetar nu på uppdrag av regeringen att utveckla byar med hållbart jordbruk och för att öka matsäkerheten. Trots att mat finns så äter man ofta inte varierat vilket kan leda till näringsbrist. Ronald är väl påläst om Wikipedia projektet och här finns det störa möjligheter till utveckling. Han är även Master of Ceremonies på Kalangala (Ssese islands) vilket innebär att han var så att säga toastmaster när Kabaka firade sin kröning.

Vår nya guide/chaufför Paul (2) körde oss sedan mot Mboro National Park. Här börjar vår safaritur på riktigt. Halvvägs stannar vi vid ett mindre träsk som visar sig vara en explosion av fågelliv. Paul (2) har arbetat som guide i 15 år, han kan sina saker kan man säga. Två mil eller så innan vi är inne i parken ser vi Zebror och impalor springa i skogssavannen jämte vägen. Detta blandat med kor. Tydligen som respekterar inte det vilda livet parkens gränser och korna med sina skötare respekterar heller inte parkens gränser. Denna dag lyckas vi se 10 däggdjur och 57 olika fågelarter. Paul (2) pekar ut vårt boende efter den mindre turen i parken på ~2-3 timmar. Högst upp på en kulle med utsikt över hela parken ligger, vad som ser ut som små stugor. Vägen dit är i kanske 20-40° lutning uppåt. Tr vi har safarijeep med fyrhjulsdrift. Vi checkar in och njuter av utsikten. Vi går mot vårt boende och börjar häpna. De består av tre väggar med öppning framåt, där tar ett tält vid. Vi ska alltså bo i tält. Går man igenom tältet kommer man till toa och dusch som då är som vilken toa och dusch som helst, förutom att man hör naturen alldeles inpå. Väldigt häftigt boende som passar oss perfekt. Vattnet kan krångla så i duschen finns även en campingdusch, en vattentät säck hängandes i taket som har ett duschmunstycke ner till. Här hade vi de bästa sängarna på hela resan. I tältet fanns två sängar med en träställning runt där myggnätet hängde. Kvällmaten var förbetald och bestod av tre rätters, tomatsoppa till förrätt, varmrätt var kyckling, ris, rostad potatis, olika grönsaker och en grönsakssås. Till efterrätt fick vi en frukttallrik.

Tisdag 4/8

Upp vid 6 för dusch och frukost innan solen gick upp. Vi hade beställt frukosten kvällen innan så vi fick spansk omelett, rostmackor med antingen plommonmarmelad eller jordnötssmör. Ett buffébord stod dukat med kaffe, té, varm mjölk och flingor. Jag hade dessutom beställt en bananpannkaka, dock var det onödigt eftersom omeletten var av modell större samt att vi ju fick två rostmackor. Klockan 7 lämnade vi för safari. Detta var lika bra som dagen innan men nu fick vi se flodhäst och vi hörde än en gång papyrusgonoleken. Lunch 12:30 här trodde vi att lunchen var som kvällsmaten, det vill säga buffé liknande. Det visade sig att man måste beställa vilket är tråkigt eftersom restauranger tar lång tid vanligtvis i Uganda. Vi beställde lunchmackor och det tog bortåt en halvtimme innan vi fick dem. Sedan åkte vi till Mborolake där vi for iväg på båtsafari. Båtguiden var lite trött eller något eftersom Dan och jag pekade ut en massa djur och fåglar långt innan honom. Här kom vi liiite för nära flodhästarna då guiden körde över två stycken. Dessa bröt vatten ytan på varsin sida om båten på bara några centrimeters håll. Vi hade kunnat peta på dem. Vi såg äntligen Nilkrokodilen! Dock inte de riktigt stora. Vi såg även en mängd skrikörnar och ett par african fin foot. Totalt 29 nya fågelarter idag, två nya djur: nilkrokodil och buffel (cape buffalo).  Kvällsmat liknande som kvällen tidigare. Här på kvällen sitter man med guiden och antecknar vad vi såg under dagen.

Onsdag 5/8

Upp 5:45 för dusch, kaffe & banan. Därefter åkte vi på en tidig safari. Här hade vi även en beväpnad guide då vi gick på skogssavannen. Innan detta råkade vi möta en flodhäst som gick på vägen från sitt nattbete tillbaka mot sjöns skydd. Att gå på savannen var väldigt speciellt. Nu såg vi hur hårt betat det var. Det låg spillning överallt och man får en förståelse för hur det vilda sköter naturen ursprungligt. Vi gick både på skogssavannen och ner mot träsket där vi återigen hörde papyrusgonoleken. Vi lyckades inte locka fram den bara. Tillbaka på skogssavannen lyckades de två guiderna hitta Crested barbet som häckade i ett träd i närheten. Efter detta blev den en sen frukost. Totalt såg vi 102 fågelarter. På vägen hem flög en papyrusgonolek och satte sig på papyrusen väl synligt mitt framför bilen och vi jublade! Där var den lille gynnaren.

Vi tog farväl av Paul (2) som hade gjort ett mycket bra jobb. Nu skulle han hem till familjen och vara hemma en vecka innan han skulle ut på en månads safari…Väl hemma hos familjen Paul Kiguba så packade i våra väskor och åt sista kvällsmaten. Kycklinggryta, ris, potatismos (svensk matoke), matoke (en matbanan), sötpotatis, annans, lite sallad och färsk juice på ananas.

Torsdag 6/8

Sovmorgon till 7:30 frukost, megaportion havregrynsgröt, juice, chapati, afrikansk kaffe, sallad (vitkål, morot, gurka), ägg och korv. Vi åkte sedan till Entebbe utanför flygplatsen där vi köpte presenter och satte oss på Anna’s Corner för att se över Internet och skriva lite journal samt reserapport. Vi fick skjuts av Paul lärarkollega då Paul har fullt upp på skolan där de har slut examinationer. Paul ska komma senare med våra väskor samt äta lunch med oss. Kl 15 tänker vi vara på flygplatsen men Paul kommer inte enligt den tid vi sa…Det visar sig att han kört punktering och lyckades ordna en annan bil. Sen lunch än vi tänkt men nu har vi våra väskor. Vi for sedan mot flygplatsen där vi tar farväl. Det visar sig att FN har haft möte och alla ska hem nu. I Entebbe finns 50 000 man från FN och det är här man utgår när det gäller Östafrika (Sudan, Syd-sudan, Kongo och så vidare). Vi köar och kommer sedan in på flygplatsen och senare även vårt plan. Vi flög kl 18 och landar i Doha 23 på kvällen. Här letar vi lite och hittar ett lugnt hörn med halvsköna stolar som vi kanske sov en timme eller två i. Vi flög sedan Doha – London 7:45 – 13:15. Nästa flyg till Köpenhamn går vid 17 och landar 19:55. Därefter skyndar vi mot sista tåget mot Kalmar. Väl på tåget visar det sig att tåget bara går till Växjö. Vad gör man i Växjö 23:37 en fredagkväll? Det visar sig vara Växjöstadsfest. Min arma moder fick hämta oss i Växjö och köra hem oss. Tack.

Totalt så känns denna resa ha varat i en månad. Det är svårt att ta in allt vi har varit med om.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized, Välbefinnande

Min träningsresa och varför folk behöver träna.

Detta inlägg kommer att handla om min träningshistoria och varför jag anser att alla borde träna i någon form. Det handlar om välbefinnande. Det hänger ihop med den person jag är idag och i mitt yrke som lärare. Träning för att klara av läraryrket är en bit av facit.

Träning startade när Åseda IF kom och delade ut papper och information om deras fotboll- och hockeyträning. Jag och min bästa kompis började med både hockey och fotboll. Jag tror detta var i årskurs ett på lågstadiet. De båda karriärerna pågick jämte varandra, med visst överlapp (!), fram till jag blev 14. Där någonstans hamnade fokus på att man skulle vara duktig för att få spela. Jag fick vara med på uttagningar till smålandslaget i fotboll, som inte ledde någonvart. Jag hade inga mål med min träning ännu utan det handlade om att ha kul. I och med att det blev 11-manna fotboll och flygande byten i hockey var fokus mer på att vinna och vara bäst. Jag ansåg att jag inte var bäst eller i närheten av att vara bäst. Det blev inte alls samma glädje att träna och spela matcher.

Jag la av med både hockey och fotboll. Några år senare så tror jag att jag la av lite för tidigt, kan det ha varit så att jag var sen i min utveckling när det gäller att växa till sig? I hockeyn är det fördel att vara stor när du får tacklas och eftersom jag, på något sätt, blev back var storlek av betydelse. Är du storväxt blir du, nästan per automatik, också stark och kan skjuta slagskott, täcka mål och tacklas. I fotbollen vet jag inte riktigt varför jag förlorade intresset. Jag tror jag helt enkelt tyckte att jag inte var bra.

Löpträning var något jag höll på med då och då istället. Hemifrån hade jag med mig att träning var bra och det skulle man hålla på med. Några år senare blev gymträning intressant. En av mina kompisar hade tillgång till ett gym och vi skulle bli starka. På denna tid var det 16 års åldergräns för gymträning, ska man koppla in lite forskning så är det ingen bra åldersgräns. Alla kan gymträna, det handlar bara om vilka övningar och till vilken intensitet. Med en tränare, eller någon som håller ett öga på dem, så kan barn och ungdomar yngre än 16 träna gym.

När det gäller gymträningen så gjorde vi troligen alla fel man kan. Vi åt för dåligt, vi tränade fel, vi tränade för mycket och vi tränade för lite. Resultaten i gymmet blev med tiden bättre och bättre men jag föll tillbaka på samma nivå med olika intervall på grund av att man inte hade ett schema man körde efter över lång tid, eller variation efter ett visst intervall. Vi hade inte ordentliga mål med vår träning eller koll på vad vi åt och i vilken mängd. Troligtvis gav gymträningen mig bara kroppskännedom. Vilket i sig är bra.

Under högstadietiden och gymnasietiden bestod träningen av sporadisk löpträning och sporadiska gymbesök. Efter gymnasiet blev det ett ryck i träningen inför mönstringen och senare militärtjänsten inom flottan. Uthållighet var fokus, även i gymmet. Milen under 50.

Efter färdig militärtjänst blev det lärarprogrammet på Växjö Universitet (2003). Sporadiska gymbesök och sporadisk löpträning fortsatte. Här började jag upptäcka att löpträningen, och till viss del gymträningen, gav mig avslappning från stress. Jag blev mentalt avslappnad av att träna helt enkelt. Någonstans häromkring började skador dyka upp. Löparknä. Eftersom jag pluggade vid denna tid började jag läsa mer och forska lite grann vad som är orsak och verkan. Det enda botemedlet skulle vara vila, vilket jag gjorde, från löpningen vill säga. Gymmet fick fler besök.

Några kompisar började till och från försöka få mig att prova på kampsport i form av kung Fu (http://tia-sweden.org/). Senare visade det sig att mina Kung Fu tränande kompisar också var kompisar med en av mina kurskamrater. Kurskamraten och jag övertalade varandra att prova på Kung Fu:n (2005). Vi fastnade båda två men på grund av avslutade studier och jobb på annat håll var det bara jag som senare fortsatte.  Parallellt med Kung Fu:n fortsatte jag delvis med löpträning och gymträning, mestadels under de perioder då Kung Fu:n hade sommarlov eller uppehåll i träningen. Knäproblemen fortsatte och jag började efterforska mer hur i hela friden det var möjligt för maratonlöpare eller elittränande att fortsätta sin träning. Det kan inte vara så att vila är enda botemedlet. Här måste jag tillägga att mina resultat i löpspåret var långt i från elit. Snabbaste jag haft på milen tror jag är 47minuter. Har egentligen aldrig haft intresse av att följa ett träningsprogram för att få riktigt bra resultat. Jag sprang för att det var skönt, dock med viljan att bli snabb naturligtvis.

Jag började hitta mer information om att fotisättningen kan vara en stor del i skadorna. När man sätter ner hälen och trycker sig framåt så tar knät, höften och möjligen ryggen 5-6-7 gånger kroppsvikten i varje steg. Ett sätt att få ner denna siffra skulle vara framfotslöpning. Alltså att man sätter ner främre halvan av foten, nuddar med hälen och sedan trycker sig framåt. Då får man ner smällen i knät. Foten och vaden tar smällen i varje steg. Ett sätt är att försöka springa med huvudet i samma linje så mycket som möjligt. Alltså att man _inte_ guppar upp och ner med huvudet i takt med stegen. Det absolut bästa skulle visst vara barfotalöpning och barfotaskor. Skithäftigt, tänkte jag.

Detta var parallellt med Kung Fu:n. Kung Fu:n i sig var helt nytt. Jag med fotboll och hockey i bagaget hade inte lysande koordination. Helt plötsligt använde jag kroppen på helt nya sätt. Då ska jag tillägga att jag inte gillar att slåss. Inte överhuvudtaget faktiskt. Bara själva tanken gjorde mig skeptisk till Kung Fu:n. Det här utvecklade mig till att få mer självförtroende och självinsikt. Hela jag drog nytta av träningen där, delvis beroende på att jag fick utmana mig själv till saker som jag inte ville göra. Jag fick lära mig den hårda vägen att utmana sig själv att göra saker man egentligen inte vill eller tycker om. Detta visade sig vara oerhört utvecklande av hela den person jag är. Till saken hör också att mina tränare ansåg att jag hade viss talang eller något som gjorde att de ville ha mig till tränare i Kung Fu. Delvis beroende det på min pågående lärarutbildning, jag var mer eller mindre van vid att stå inför folk och instruera. Jag hoppade på detta tåg och utvecklingen av mig tog fart på riktigt. Jag fattade att jag hade något att säga som gav andra något. Även här är det lärarutbildningen i sig och Kung Fu:n som bidrog. På det här sättet insåg jag att man ska utmana sig själv att ta tag i jobbiga saker. Får man det gjort så är det väldigt utvecklande, även om det går fel på något sätt. Det kan ha med träning att göra. Det kan ha med jobbet att göra. Det kan ha med personliga livet att göra. Face your fears, utmana dig själv. Du kommer att ta lärdom av när saker fungerar men också när det går fel på något sätt. Kan du lära dig att ta lärdom av när det går fel kommer du också lyckas som helhet i större utsträckning utan att felen får sådant genomslag att du mår dåligt.

Kung Fu:ns intervallträning gjorde att jag blev snabb i löpspåret trots att löpträningen blev av en gång i veckan, som mest. Mer under träningsuppehållen. Jag började experimentera med fotisättningen och märkte att det var rätt medicin för knät. Jag läste på mer om framfotslöpning och fann att mina resultat stämde med vad man kunde vänta sig. Då ska jag säga att jag trots detta hade köpt ett par Asics GT-2130 för att dessa var erkänt bra och sabla dyra för en student. Dessa skor skulle vara bland det bästa man kunde få för en rimlig summa pengar. Fick ont i knät ändå. Nu började jag på riktigt se över fotisättningen, i mina vackra, underbara 2130. Framfotslöpning gav mindre knäproblem. Jag var inte helt botad för det gick bara springa runt en kilometer innan vaderna var så mörbultade att jag inte orkade ta emot kroppstyngden. Mardrömsträningsvärk i vaderna i runt en vecka efter varje gång. Vad i hela friden händer? Jag var alltså så otränad i vaderna att ta emot kroppstyngden på detta sätt att jag dels inte kunde springa med framfotisättning mer än runt en kilometer och dels träningsvärk i vaden i en vecka efteråt, varje gång. En löparrunda utmanade jag mig själv att fortsätta lite till med framfotslöpning. Jag har aldrig i hela mitt liv haft så ont så länge. Jag fick en tub Voltaren gel av min dåvarande flickvän. 2-3 gånger om dagen smörjde jag vaderna. Det hjälpte knappt. Vid denna tid bodde jag på tredje våningen utan hiss. Det var jobbigt.

Efter denna fadäs tog jag det lite lugnare. Jag ville kunna fortsätta Kung Fu:n och mina löparrundor utan att gå sönder. Kung Fu:n var ganska intensiv då det handlar om att lära sig nya rörelser och att kunna göra det under lång tid. Våra träningspass varade 2h där. Löpningen behövde jag för att det stressade ner mig. Det var avslappning att ut i naturen och springa. Jag jagade inte tider och har nästan aldrig gjort det. Därav har jag heller inte utvecklat min löpning till högre nivå. Någonstans under den här perioden i mitt liv märkte jag att jag behövde träna för att må bra. Under de perioder då lärarutbildningen var förlagd på en skola, praktik, märkte jag läraryrkets största negativa sida. Det är ett väldigt stressigt jobb som aldrig tar slut. Det finns ingen stämpelklocka där du stämplar in dig och stämplar ut dig. Det enda som avgör när du slutar för dagen är när du stänger av dina tankar på jobbet. Jag lyckades hantera detta bäst de dagar när jag hade ett träningspass. Dock var inte alltid Kung Fu:n en del av detta, då jag minst en gång i veckan var den som höll träningen som tränare. Jag lärde mig undervisa på dagen (praktik) och fortsatte undervisa Kung Fu på kvällen. Här blev det inte riktigt träning som avslappning, utan mer jobb. Jag märkte att de dagar jag kunde ta en löparrunda gav mig ny energi dagen efter. Löpträningen blev avslappning. Så har det varit för mig sedan dess. Detta i kombination med att Kung Fu:n lärde mig att det fanns något som heter ”mind set”. En svensk översättning är tankesätt.

Mind set inom Kung Fu handlar om att hålla sig lugn i en kampsituation (naturligtvis inte bara inom Kung Fu!). Men också när du kommer in i träningslokalen. Nu är det Kung Fu som gäller och alla problem och saker som hänt under dagen hör inte hit. Jag tar tag i dem efteråt. Nu är det Kung Fu som gäller. På detta sätt håller man tankarna på det man gör i nuet och minskar skaderisken i parövningar men man ökar också lärandet. Kung Fu är studier och du behöver kunna det du gör för att nå längre på nästa träning.

Jag tog med mig mind set till lärarvärlden också och insåg att begreppet kommer att hjälpa mig i många olika situationer. Som lärare har man också kompetensutveckling i olika former. Jag måste hänga med i utvecklingen om vilka metoder som fungerar, vad som händer inom övrig forskning. Som lärare i naturkunskap förväntas jag hänga med i den naturvetenskapliga forskningen. Det händer ganska mycket inom naturvetenskaplig forskning. Hur som helst så hittade jag olika Internetsidor, youtube-föreläsningar och böcker som handlade om hjärnan och utveckling på olika sätt. Kung Fu:ns teori om mind set stämde med forskning om neurovetenskap och stress. Vad som är höna och ägg får ni välja själva. Mina kung fu tränare har erfarenheter som officerare i svenska försvaret. Troligtvis kunde jag ta del av ledarskapsutbildningar och hur människor fungerar väldigt mycket billigare genom Kung Fu:n än om jag hade tagit del av detta genom att betala för ledarskapskurser.

När det gäller läraryrket så måste man lära sig stänga av och på jobbet. Klarar man inte av detta ökar risken för att gå in i väggen. Jag själv hade redan under min praktik som lärare sömnproblem på grund av att man tänkte igenom vad som hänt under dagen och om man hade handlat rätt i olika situationer. Dessutom hur man skulle fortsätta morgondagen. Det här fungerar inte tänkte jag. Jag kom dock inte fram till någon bra lösning, mer än att om jag lyckas ta mig tid för en löparrunda så kommer jag kunna hantera vardagen mycket bättre. Jag kan tillägga att jag har haft en mängd andra jobb där man slutar jobbet när man går hem. Jag hävdar att läraryrket är ett sådant jobb som man inte slutar när man går hem. Det lär finnas fler sådana jobb.

Det är inte alltid man har tid eller möjlighet till en löparrunda. Jag forskade mer om stress och olika sorters avslappning. När det gäller stress och avslappning är vi, i tid, tillbaka på 2004. Vid denna tid var mindfullness det som hade stort utrymme. Men även spikmatta. Jag testade båda metoderna. Mindfullness har jag egentligen aldrig fått att fungera, eller snarare tvärtom. Jag har alltid använt det. Eftersom jag är begåvad med tankspriddhet så har jag lärt mig att hålla koll på mig själv vad som är viktigt att komma ihåg nu. Jag köpte en spikmatta och hittade himmelriket, igen. Det kommer inte fungera för alla men för mig så fungerar det utmärkt. När jag lägger mig på en spikmatta (i plast med 4cm långa spikar, den lättare varianten med kortare fyrkanter som spikar har jag inte testat) så gör det ont så ändå in i. Nästan outhärdligt, jag börjar med en t-shirt på mig och när kroppens egna smärtstillande kopplas in (endorfiner) så kan jag ta av mig t-shirten, och få ännu lite bättre effekt. Efter ett tag tar jag bort mattan och somnar utan problem. Dessa knep använder jag absolut inte varje dag. Enbart under perioder av sömnsvårigheter beroende på stress. Det är inte varje gång mind set fungerar.

Om vi hoppar tillbaka i tid till 2005-2011 så fortsatte min Kung Fu träning så sakteliga. Jag steg i graderna och blev bättre hela tiden. Löpträningen fortsatte, dock med störst fokus på avslappning eller komplement till Kung Fu:n. Gymträningen blev endast av under de perioder som Kung Fu:n låg vilande (sommarlov och juluppehåll). Gymmet var mer bara för roligt snarare än att bli bättre. I löpträningen ökade jag så sakteliga längden det gick att springa med framfotslöpning. Efter varje träningspass hade jag ordentlig träningsvärk i vaderna. Dock aldrig skador i någon form. Knäproblemen uteblev, de kom endast tillbaka när jag var så trött i vaderna att jag gick tillbaka till vanlig fotisättning. Dra ner på tempot eller försöka sätta ner fötterna på alternativt sätt var enda lösningen. Att inte guppa upp och ner med huvudet är ett tips. Det längsta jag klarade springa med framfotslöpning vid denna tid var 5 kilometer. Eftersom jag bara löptränade som komplement kan det vara så att det inte gick längre än så på grund av att jag inte sprang så ofta. Samtidigt hade jag ordentlig träningsvärk efter varje sådant pass. Eftersom jag bodde kvar på tredje våningen, utan hiss, så började jag ta trapporna på ett sådant sätt att det blev vardagsträning. Nedför trapporna satte jag i tårna först, ingen häl. Uppför satte jag tårna och tryckte ifrån. Detta blev alltså styrketräning för musklerna i foten och vaderna, varje dag. Lite extremt möjligen, erkänner jag.

2008 eller 2009 köpte jag ett par barfota skor (väldigt osäker på detta, kan vara tidigare kan vara senare). Ett par Vibram Fivefingers. Eftersom jag hade fått så bra resultat att springa framfotslöpning samt att det stämde med den lilla forskning som fanns på området så var det dags att lägga mina GT-2130 åt sidan för att verkligen kunna testa framfotslöpningen till fullo. Det fungerade. Frihetskänslan var underbar.

Under åren 2011- 2012 blev jag inbjuden till en grupp för att ta (eller visa sig värdig) svart bälte i Kung Fu. Dessa år innebar att jag fick ett mål med min träning. Rent fysiskt behövde jag ha hög status för att klara av det svarta bältets prövningar. Rent tekniskt behövde jag öva mer än tidigare för att bli godkänd. Jag har aldrig varit så vältränad som under år 2012. Både stark och uthållig. Jag har idag också bättre koll på var gränserna går för min kropp. Allt ovan har lett fram till idag. Sensommaren 2012 blev jag erkänd svart bälte i Kung Fu. Ett mål jag har haft sedan ett par år tillbaka, utan att aldrig riktigt veta om det skulle kunna uppnås. Det var en rejäl prövning.

Undersommaren 2012 testade jag att springa allt längre. Jag hade sedan våren 2012 tagit tiden på mina rundor mer noga för att ha koll på fart och för att bli bättre eftersom det behövdes. En Iphone skötte det med appen iRunner. Jag ställde in så att den hojtar till var jag har för fart på varje kilometer. Då fick jag koll på vad jag höll för fart och om det gick för fort eller för långsamt. Då kunde jag låta tankarna vandra samtidigt som jag kunde hålla rätt tempo. Efter godkänt svart bälte spektakel fortsatte jag att testa gränser genom att springa på fastande mage och allt längre. Jag har aldrig kunnat löpträna med mat i magen för nära inpå. Absolut senast är runt en timme innan träning. Jag kom underfund med, via en föreläsning av ultralöparen Rune Larsson, att det går att ändra på. Det kan bli nästa steg.

http://www.loparlarsson.se/content/view/20/35/

Hur som helst så handlar löpningen för mig fortfarande om avslappning. Nu har jag med hjälp av iRunner kunnat ha min avslappning samtidigt som jag får bättre och bättre resultat. Slutet av sommaren 2012 testade jag att springa allt längre och jag märkte att jag hade någonting som hände vid kilometertiden 5 minuter. Oavsett hur långt jag sprang orkade jag hålla mig under fem minuter per kilometer. Det var väldigt svårt att springa fortare än så. Jag antar att min fysiska gräns för att förbränna fett och att hålla träningen aerob går här. Springer jag fortare drar jag på mig mjölksyra och orken blir sämre. I och med iRunner testade jag för första gången milen med barfota skorna. 4 augusti sprang jag 12 kilometer med en medelkilometer tid på 4:57. Fyra dagar senare 12 kilometer på 5:05 i medel. Söndagen den 7 oktober fick jag lite storhetsvansinne och sprang nästan 17 kilometer med medel på 4:58. Tre dagar senare en runda på 5 kilometer på 5:05 i medel. Nästa vansinne kom den 1 december då jag hade så tråkigt att jag sprang lite över 24 kilometer på 5:19 i medel. Den rundan var för lång då jag fick ont lite varstans i fotleder, knän och axlar.

Man skulle nog kunna utveckla sin löpning och försöka satsa på att gå lägre i tid. Jag har dock inget intresse av detta. Eller snarare inget större intresse.

Ska man sammanfatta min träning så handlar den till viss del att utveckla mig själv (Kung Fu:n till största delen) och träning som avslappning för att må bra (löpning). Sedan ett par år tillbaka får jag endorfintillslag redan när jag bestämmer mig för att dra på mig löparskorna. Jag mår omotiverat bra och bli glad när jag bestämmer mig för att dra på mig skorna. Forskningen är inte överens om det finns träningsnarkomaner med tanke på kroppens egna endorfiner. Det finns dock begreppet ortorexi (https://sv.wikipedia.org/wiki/Ortorexi). Då handlar det om fixering vid hälsosam livsstil med fokus på hälsosamt ätande och överdriven träning. Så har jag aldrig känt och jag har snarare synen att livets goda är viktigare än synliga magrutor året runt. Jag har för övrigt aldrig haft synliga magrutor. Det fett jag har sitter kvar längst på magen om jag bantar. Jag har provat eftersom synliga magrutor har ganska hög status. Jag hade behövt gå till extremer om jag skulle banta bort det sista fettet och så intresserad var jag aldrig.

Vill du använda något av det här så anser jag att du ska börja jogga. Testa framfotslöpning och sedan börja springa för avslappning. Du kan under tiden du springer titta på omgivningarna och naturen. Barfotaskor är inget krav. Vill du nå så långt i din träning att du vill använda barfotaskor så ska du satsa långsamt och testa vad som fungerar. Det finns en risk för förslitningsskador om du går för fort fram.

Jag skriver inget om diet ovan. Jag har ingen speciell diet utan äter det som fungerar för mig. Jag skulle dock vilja äta mer klimatsmart och mer åt jägar- och samlar hållet för det borde vara mer kompatibelt med våra kroppar och för jordens bästa.

2 kommentarer

Filed under Träning, Välbefinnande